ADVENTURE

ADVENTURE

Smärtsamt i VM-debuten

TävlingPosted by L-O Thu, October 16, 2014 14:43:32

Militär-VM i marathon avgjordes detta år i Eindhoven Holland. Det var 46:e gången Militär-VM arrangerades. Vi var 6 svenska deltagare med en ledare som åkte ner. 3 herrar och 3 damer. Vi blev mycket väl mottagna och Holländarna var lättsamma och trevliga. Kände för egen del att kroppen nu var bättre än på länge då jag efter månader med muskelstelhet och smärtor bara på några dagar fått en klart bättre känsla med tillskott av magnesium och mineraler. Jag åkte ner till VM direkt från en militärövning där jag drog mig ur övningen och sen åkte hem och hämtade mina tränings/tävlingsprylar och reste vidare till Arlanda och Amsterdam.

Att jag kanske ännu inte var fullt återhämtad från sviterna av den kraftiga mineralbristen sista månaderna var inget jag la någon större vikt vid utan det var bara att köra så gott man kan. Som alltid. Kände ju att kroppen var bättre i alla fall och jag vet vad den går för när den funkar som den ska. Visste även att det var en fruktansvärd hög nivå på tävlingen. De bästa herrarna i militär-VM förväntades gå in 5 minuter bättre!! än det svenska årsbästat på Marathon som Mustafa Mohammed har. (Det gjorde de också). Killen som vann har varit Junior världsmästare i bla. hinderlöpning. Damerna skulle bli topp tre även i den civila tävlingen trots världselit på plats. Som ni hör är det knappast några som bär vapen eller är militärer på riktigt som håller den här nivån, utan detta är fullblodsproffs vilka representerar landet i de här sammanhangen. De som verkligen var militärer och klarar bära sitt vapen och en ryggsäck låg ungefär på vår Svenska nivå eller något bättre så det var dessa vi fick fokusera på att konkurrera mot.

Andreas som sprungit på 2.27 i år (8:e bästa tiden totalt i Sverige 2014) hoppades hamna på ungefär samma tid. Jag satte en skamgräns innan på 2,40 som jag vet är lätt om jag inte drabbas av några problem efter vägen, men siktade på runt 2,30, och helst under. Jag och Andreas hade varit jämna på någon träningssamling detta året så värst långt efter honom borde jag inte bli kände jag innan. Jesper satsade på personligt rekord och var taggad.

Starten gick och jag kom snabbt in i en lagom takt. Kändes lätt. Andning och ben fungerade och det mesta kändes mycket bekvämt. Märkte dock efter 7-8 km att kroppen inte var fullt återhämtad och drog ner lite på farten. Kändes som den farten kunde jag hålla hur länge som helst. Vid 18-19 km så började jag känna av lite kramp i magpartiet (som flera ggr förr). Det blev inte så mkt värre eftersom jag inte sprang på speciellt fort men vid ca 23 km satte det in ordentligt. Hade innan dess passerat halvmaran på 1,15 vilket var några minuter långsammare än väntat men klart inom skamgränsen. Vet att jag tänkte att tappar jag 5 minuter andra halvan är det ändå godkänt.

Tyvärr var jag tvungen för att överhuvudtaget kunna ta mig i mål minska ner farten så kraftigt så jag var nere ibland på långsammare fart än jogg och då rusar tiden iväg. Trodde flera gånger att detta går aldrig men gick igenom smärtgränsen mer än någonsin tidigare. Typ 5 gånger värre upplevelse än någonsin var det jag kämpade med, och då har jag ändå råkat ut för brutala saker tidigare. Ville verkligen komma imål, främst för lagtävlingens skull och för att jag ska inte bryta i min VM-debut, kosta vad det kosta ville. Vet flera svenska topplöpare som har varit tvungna att bryta trots att de veckor innan varit i toppform inför ett EM eller VM i marathon. Vägrade bli en av dem. Fick verkligen gräva djupt för att överhuvudtaget ta mig fram. Vem som helst hade sprungit ifrån mig i detta läget jag befann mig i. Vissa km var jag nere på 6 min/per km men kunde absolut inte ta mig fram snabbare. Det kontiga i det sammanhanget var att jag ändå passerade några afrikanska löpare som tog sig fram ännu långsammare då de väggat totalt. De vinglade fram. Förstod verkligen inte hur någon kunde ta sig fram saktare än det jag gjorde i det läget. Gav dem energidryck (nödraket) jag hade i bakfickan då jag ändå inte kunde trycka i mig den pga smärtorna så det var lika bra att ge bort den.

När det var ca 1,5 km kvar till mål kom Jesper och passerade mig och sa några uppmuntrande ord. Kämpade ända in i kaklet men tappade ändå 2 minuter på honom den lilla biten som var kvar. Var totalt skrot i vänster sida sista 16-17 km och när jag kom imål så spydde jag flera ggr. Kroppen sa verkligen ifrån efter att jag försökt döda den. Min sluttid blev 2,45 - långt ifrån den kapacitet jag hade för dagen fast att jag inte var i toppform på nått sätt vilket såklart kändes tråkigt då kroppen i övrigt var god för ett stabilt resultat. Jesper sprang in på 2,43 (pers) och Andreas kom imål på 2.32. Tjejerna som sprungit snabbare än mig sista delen av banan kom in på 3,04 - 3,14 och 3,24. För deras del räckte det till lagbrons vilket var glädjande.

Såklart en besvikelse rent resultatmässigt men ska jag ta med mig något positivt så var det att jag vägrade ge mig, jag krigade för kung och fosterland (i dubbel bemärkelse) och jag vet att det är mycket få personer som någonsin har grävt så djupt för att kunna ta sig i mål i en tävling. 99,999999999 % hade klivit av för länge sedan. Vet även att ingen i västvärmland någonsin har sprungit så fort (långsamt) på ett marathon haltandes med denna kramp och brutala smärtor i hela högersidan av kroppen. Långsammare än jag sprang sista milen kan jag knappt springa även om jag försöker. Jag fick också reda på saker om vad det kunde vara för problem jag råkar ut för i höften och högersidan, så jag tror att jag kanske äntligen få ordning på detta för det är ruskigt frustrerande. Dessutom var det överlag en lärorik resa som gjorde en hel del för motivationen och ambitionen. Man lär sig mer av en tävling som går dåligt än hundra tävlingar som går bra.



  • Comments(3)//blogg.l-ogaverth.com/#post776