ADVENTURE

ADVENTURE

Bra drag på sista Hiernmannen för året..

OrienteringPosted by L-O Mon, July 20, 2015 19:19:58

I onsdags var det dags för sista Hiernmannen för året. Denna gång i verkliga hemmamarker för mig. Skogar jag rört mig i dagligen sen jag var kanske 7-8 år. Skogar som ingen annan känner bättre, nu när farsan vandrat vidare. Där jag sovit, sprungit, åkt skidor - tur och längd, fiskat och vandrat ofantligt många ggr, ensam eller med pappa. Många småstigar som nu är mer igenvuxna är efter mig eller farsan. Det är även ett väldigt fint område med krävande och hård terräng. Farsan lade här grunden till många segrar i fjällorienteringen.

Brorsan hade lagt kvällens banor på skogskartan där bonitet var utritat och TC var förlagd till Abborrtjärnet på Säterudskogen. En idyll. Faktiskt så hade han fått till banorna, åtminstone långa banan på ett imponerande sätt. Det var en fin, utmanande bana med vägvalsmöjligheter och äkta svår Hiernmannenterräng. Jag fick äran att dagen innan sätta ut några kontroller med bil (som bla var en av dem jag senare bommade på) eftersom brorsan var skadad i ett knä.

Eftersom jag inte mer än joggat efter skadan i vaden så hade jag tänkt att springa korta banan där tempot är lugnare. Hade dagen innan upptäckt att i skogen där man använder lårmusklerna mer så funkade vaden bättre. Värmde upp och beslöt mig att starta på långa banan och kliva av om jag skulle få ont. Ville gärna se vad man kunde prestera i denna terrängen mot de starkare på långa banan. Eftersom det inte är lika viktigt med att någon har terrängkännedom och annat som på en mer seriös orienteringstävling så kan jag starta. I ärlighetens namn har jag väntat på en tävling i dessa marker i 20 år, så att en vadskada skulle stoppa mig från att vara med var nästan otänkbart. Hann tänka på farsan som jag saknar så otroligt mycket innan start och jag minns hur han önskade att det skulle kunna arrangeras orienteringstävlingar här. Han hade varit mycket glad över att det nu kunde bli något arrangemang, även om det "bara" var en Hiernmannen, där han själv tränat och tävlat under hans tid i bla Sälboda GOIF. Tänkte även på vilket otroligt tomrum han lämnade efter sig..

Lade mig en bit bak i början och kände på hur vadmuskeln kändes. Ner till kontroll 2 så kom jag in som 3:a eller 4:a. På väg mot kontroll 3 så drog jag ett eget vägval som gick över hela Gravåsmasthöjden. När jag var på toppen så tänkte jag på om detta verkligen var så smart men eftersom jag väl känner terrängen så visste jag om fina stråk ner mot hygget där 3:an skulle sitta. Kom ikapp folk på korta banan men dessa låg i ett stråk 50 meter öster om mig så de såg inte ens att jag passerade dem och här hade jag skruvat upp tempot rejält. Kroppen kändes förvånansvärt bra. När jag stämplade vid kontrollen så lyssnade jag om jag skulle höra någon annan men det var tyst, misstänkte att mitt vägval ändå var ganska bra och kanske låg jag nu först.

Drog sen ett säkert vägval i kända stråk mot nästa. Även om jag tror att det fanns snabbare alternativ så lät jag bli att fundera så mycket över dessa. Hittade först inte var kontrollen satt men efter ett tag så kunde jag stämpla. Nästa kontroll låg vid Mjölnarstenen, en kulturmärkt sten där de som bodde förr i världen på andra sidan skogen ställde ner mjölsäckarna när de varit nere och handlat på affären i Säterud. Det var längesen nu men detta berättade farsan om för många år sen så jag visste väl var stenen fanns. Drog ganska långt på Gårdstjärnsvägen innan jag vek upp efter den gamla mjölnarstigen som nu var kvaddad av skogsmaskinskörning. Nu var det bara en kontoll kvar som satt vid en myr där vi haft skidbana. Blandade ihop myrarna i skallen och kom först till fel myr men fick springa tillbaka och kunde ta den västerifrån. Sen var det bara att hitta ett bra stråk mot Abbortjärnet och målet.

Resultatet då? Detta kan, från att jag drog på maximalt, vara ett av mina vassaste orienteringslopp och löpning i obanad skog. Jag hade otroliga 15 minuter!!?? bättre tid än tvåan på långa banan som ändå är en kille som springer juniorelitklass och ännu mer till de andra som var än längre bak. Frågan är om jag någonsin sprungit bättre där terrängen var tung, det var åtminstone i samma klass som när man varit i bra orienteringsform. Och i denna här hemmaterrängen får det vara klassorienterare om de ska kunna ta mig, speciellt med en skogskarta/gröna karta som enda kartmaterial. Känslan att dundra fram i hög fart i denna skogen var i varje fall fantastisk och detta lopp kommer jag nog minnas länge. Vet iaf att farsan hade varit glad över mycket denna kväll..

Resultat:










  • Comments(0)//blogg.l-ogaverth.com/#post791