ADVENTURE

ADVENTURE

Smärtsam hälsena och O-ringen Arvika (Värmland) succé

TävlingPosted by L-O Wed, August 09, 2017 15:10:02

Haft en rätt tuff period fysiskt då kroppen inte samarbetat alls. Framförallt är det hälseneskadan som har varit värre än någonsin och smärtar vid varje löpsteg och jag har även ont när jag går. Slitsamt att ha haft ont i över tre år också. Så nu är det dags att ta tag i det och göra något åt detta på riktigt för det är i stort sett ohållbart som det är nu.

Var ändå med på Hiernmannen som gick i Häljeboda. Det var en toppenbana på alla sätt med rejäl obanad terräng precis som Hiernmannen ska vara. Start i en myr på 2 km och sen upp på varje utsiktshöjd som fanns på ”Häljebodaklätten”. Hade ont i hälsenan under loppet men på mjukt underlag som det är i skogen fungerar det bättre att inte trycka ifrån med vaden vilket jag helt enkelt får låta bli. Ett löpsteg som inte är ett löpsteg helt enkelt. Hängde väl ändå med ganska bra på kartan fram emot sista kontrollen där vi var tre kvar. Det var en rejäl höjd att forcera, brant som en slalombacke så där man fick krypa fram på vissa ställen. Tappade sista biten mot Oskar Johansson som var stark i klättringen, och är mkt stark i obanad terräng. Kom ifatt nerför branten och i skogen på slutet var jag i rygg men sen var de sista 200 meterna grusväg och där kunde jag inte springa alls fort för på hårt underlag är det värre med hälsenan.

http://nwt.se/arvika/an-sport/2017/07/13/oskar-tog-revansch-i-hiernmannen

Att det skulle kännas i hälsenan när Häljebodaloppet gick för 13:e gången på lördagen förstod jag efter onsdagens hårda test och framförallt då grusvägslöpningen inte fungerade alls. Men ville ändå gärna starta då jag varit med alla tidigare gångerna loppet arrangerats. Vunnit alla lopp där, utom två då jag hade problem med järnvärdet och kroppen varit riktigt risig. Denna gång förstod jag att det går inte att försvara sviten men på något sätt inbillar man sig ändå att det kan gå – hoppet är verkligen det sista som överger en. En som var mycket sugen på att äntligen vinna Häljebodaloppet var ”ständiga tvåan” David Sjögren. Han har medans jag trappat ner nivån hållit ”sin nivå” så vår prestationsförmåga på en sådan bana är idag ganska jämn, åtminstone om jag har en bra dag. Annars har jag ingen chans.

Och en bra dag var det inte utan redan i första utförsbacken efter 300 meter så flög David ifrån mig. Eftersom jag sprang och haltade fram utan löpsteg fick jag även finna mig i att bli frånsprungen av flera andra som aldrig varit nära mig i någon tävling tidigare men så är det när inte kroppen fungerar. Blev 5:a. Det var på tiden att David fick vinna på sin hemmaplan och han gjorde ett mycket bra lopp, och även om jag haft en ”årsbästa” i form så är det tveksamt att jag hängt med hela vägen till mål. I fjolårsformen hade det gått men finns inget som tyder på att jag hade haft en chans denna gång.

Förhoppningarna är att få ordning på senan i höst och kunna bjuda på bättre motstånd nästa år.

En annan grej som dock varit mycket positiv för hela Arvika har varit O-ringen. Även fast jag visste att terrängen vi erbjöd de tävlande var mycket bra skogsterräng så vill man ändå veta vad de tycker. Kul när världseliten tycker det var bland de bästa banorna de sprungit under ett O-ringen. Här nedan en video från tävlingarna:







  • Comments(0)//blogg.l-ogaverth.com/#post820

Succé för TEAM FORIMP i Borejoggen..

TävlingPosted by L-O Thu, June 29, 2017 13:56:13

Borejoggen blev stor succé för TEAM FORIMP. Både Frida och André kunde vinna samt att vi hade Mona, som bara dagar innan kört bra på tempo-sm i cykel på tredjeplatsen. Mycket starkt. Att Frida som nyligen vunnit SM-guld skulle gå bra var det ingen tvekan om och när hon släppte loss sina krafter från kyrkan och in till mål var det bara de allra främsta herrlöparna i startfältet som löpte snabbare. Att André skulle var den mest värdiga vinnaren var det ingen tvekan om då han har varit med i toppstriden i nästan alla år han deltagit (11 år). Så det var grymt kul att han äntligen fick vinna, i sin hemkommun. Det är faktiskt roligare som teamledare att se andra lyckas, efter så många års gediget arbete, än att själv prestera bra. Tycker det är fantastiskt roligt att se Teamet nu och dessa duktiga idrottare som gör fantastiska resultat gång på gång.

Nuförtiden när man inte satsar själv så spelar det mindre roll hur resultatet blir men man vill ändå känna att kroppen funkar. Då är man nöjd och det kan jag väl säga att det gjorde det inte riktigt i Borejoggen. För jag var faktiskt med även om jag var långt ner i resultatlistan. Det viktigaste var dock att vaden inte skulle bli sämre då jag ännu känner av den lite ännu men under själva loppet gick det ganska bra.

I början på racet kändes det ganska lätt och jag märkte att syreupptaget var helt ok än då jag tog in på många i första långa backen. När jag kom upp och det började gå utför märkte jag dock att jag var chanslös mot de flesta runt mig, och det är ju för att man inte kört några intervallpass eller race på länge. Kunde inte löpa ut utför på något sätt som man gjorde förr och där man förr om åren vilade kände jag att jäklar vad det tar på benen i medluten. Efter ca 5km fick jag dessutom känning av håll plus att benen var slut så det blev en rejäl plåga in i mål men vaden höll och jag fick en genomkörare som jag vet höjer min form rätt rejält.

Därför såg jag fram emot Arvika stadslopp som jag tog Borejoggen som en genomkörare till. Tyvärr blir det tråkigt nog ingen start där då jag fått feber, som legat på 40 grader. Jäkligt synd för det hade varit kul att se om det gav såna resultat med ett race för benen som jag tror det skulle göra nu med tanke på enbart jogg som träning samt åldern. Ifjol gick det riktigt bra på Arvika stadslopp utefter förutsättningarna och kunde löpa på bra hela vägen utan att förta mig. Vann med ca 30 sek har jag för mig. Ca 19,30 hade jag tror jag. Men det var stor skillnad mot 2013 då jag körde i halvmaratonfart hela loppet och joggade sista biten då jag ledde med över en minut och sprang på 18,57. Hade jag löpt max den gången hade jag sprungit riktigt fort. Ändå ska man veta att jag var bättre tränad året innan, 2012 men hade fått järnbrist en tid innan loppet och var helt slut efter bara 2 km. Hade väl 20,18 det året och de vann på 19,58. Så resultaten har varit varierande från min sida och det har oftast inte berott på hur bra tränad man varit utan andra tillfälligheter. Nu är man dock dåligt tränad men skulle förmodligen fortfarande en bra dag kunna utmana de flesta från Värmland då man lyfter sig lite extra på hemmaplan.

Men det får bli ett annat år!





  • Comments(0)//blogg.l-ogaverth.com/#post819

Seger med FORIMP AB på Karlstad maratonstafett

TävlingPosted by L-O Sat, May 13, 2017 23:54:37

I onsdags så avgjordes Karlstad maratonstafett. En stafett med 18 sträckor på en ganska kuperad terrängbana. Vi hade från Forimp AB ett starkt lag och vann hela tävlingen med nytt banrekord! Vi vann företagsklassen med 17 minuter före Valmet AB. I tävlingsklassen var IF Göta med Team Forimps André Rangelind i spetsen de som var närmast oss, ca 4 minuter bakom. Alla gjorde ett stabilt jobb och skötte detta kanonbra.

För egen del fick jag ta det försiktigt med min vadskada och kunde inte gå på max såklart, även om det kändes klart bättre än på Sotarblixtledens trailrunning. Jag visste att nu blir det totalvila tills det blir bättre och inga tävlingar efter detta innan det är helt bra så jag vågade ändå stå på. Försökte framförallt ligga på lite där banan var platt. Uppför och nedför är klart värst med skadan. Kunde denna gång inte köra många sträckor, pga skadan men de andra gjorde stabila insatser så det räckte till en fin seger.

Riktigt roligt och jag har alltid gillat stafett-tävlingar, det kommer nog från orienteringen där det är mer vanligt med stafetter i olika slag. Där har man kört stafett sen man var 10-12 år. Lite skillnad är det numera då jag förr alltid var en av de vassaste som oftast fick ta någon av de längsta och tyngsta sträckorna. Nyckelsträckorna. Då kunde man hänga med landslagsorienterare i skogen, och någon gång har jag upplevt att ingen kunde springa ifrån mig den dagen, att man varit starkast i klungorna på långa natten exempelvis, nu skulle jag inte hänga med de riktigt vassa till första kontrollen och man är därför en utfyllnadslöpare i stafett-tävlingar. Men även en sådan är viktig för annars hade man inget lag. Och roligt som tusan är det.

Artikel AN/Nwt

Artikel VF





  • Comments(1)//blogg.l-ogaverth.com/#post818

Halt men kom runt Sotarblixt som 6:a

TävlingPosted by L-O Mon, May 08, 2017 00:58:13

Körde igår Set Sail Trailrunning på Sotarblixt, ett lopp jag var med att dra igång efter många pass på leden förr i tiden.

Egentligen så kunde jag inte vara med då skadan jag drog på mig i Karlstad inte var tillräckligt bra för att springa tävling med men hade beslutat mig för att jag tar det definitiva beslutet under värmningen på leden. Kände att backarna blir de största problemen och då mest utför, men även uppför då jag inte kunde trycka ifrån alls med höger fot. För mig som typisk framfotslöpare så påverkar detta steget mycket och det går liksom inte att ta sig fram alls på samma sätt. Framförallt inte då leden är ganska krävande på sina ställen. Bestämde mig för att starta och ha inställningen att inte riskera något utan ta det lugnt med benet och i nödfall gå tillbaka.

Starten gick och kände på det lite, såg till att landa på bakfoten – precis tvärtemot min normala löpstil så det funkade sådär. Ingen spänst i steget att tala om men det gick att ta sig fram. Hade lite problem nedför Göpommen och runt Agvattnet men sen gick det lite bättre fram mot Gallberget. Därifrån då nedförslöpningen är viktig så var det som att springa med håll som jag tyvärr gjort utför backarna på slutet i detta lopp några ggr. Det gick inte så fort alltså. Men jag kom i mål på en 6:e plats och det måste ändå vara godkänt med tanke på omständigheterna. Men jag kan erkänna att det var egentligen idiotiskt att starta i detta skick men kunde inte låta bli.

Har prenumererat på pallplatser här tidigare och folk undrade om jag hade vunnit om jag varit skadefri och gjort ett bra lopp och, nej det hade jag inte, numera tar banan ut sin rätt både träningsmässigt och åldersmässigt, men tvåa som ifjol det hade jag troligen kunnat varit. Jimmy som vann, trea ifjol, är nog den som satsar hårdast på detta av de som var med så det var väldigt rättvist och han är ung och stark. Men kul att det finns de som fortfarande tror på en fast det börjar bli ett antal år sen man elittränade nu. Finns tom en del som tror att man ska hamna på pallen med kryckor också, men det såg vi ju att det går inte riktigt :-)

Blev lite prat om banrekord efteråt men på en sådan bana vet en rutinerad löpare att det knappt går att jämföra tider från år till år, det är i stort sett omöjligt då yttre förutsättningar och underlaget varierar kraftigt och förr var det inte ens spångat över stora delar av myrpassager mm. Kan väl säga att banrekordhållaren har inte varit topp 5 av de starkaste eller bästa löparna som varit där och sprungit men likväl har han snabbaste tiden.

En kul tävling är det och kan inte ens denna skada stoppa mig från deltagande så kan nog inget...

Kommer göra en magnetröntgen av högerbenet ganska snart för att få reda på med säkerhet vad som behöver göras då det stör vardagslivet att halta omkring så också..





  • Comments(0)//blogg.l-ogaverth.com/#post817

Brytning i ledningen på I2-loppet

TävlingPosted by L-O Mon, April 24, 2017 11:52:01

TEAM FORIMP på förstaplatsen genom Frida.

I helgen avgjordes I2-loppet i Karlstad. Det gick långsamt ut från start och jag var uppe i täten direkt och höll ledningen i 7 km (av 8 km). Känslan var inte så bra då jag kände av både kramp i magen samt lite i en vad. Magen blev bättre men vaden sämre och sämre vilken gjorde att jag kunde inte ta ut steget. Vid 7 km där jag fortfarande låg i ledningen fick jag sådan kramp att jag inte kunde springa alls längre. Så jag fick bryta och haltande ta mig närmaste vägen till målet och sen till bilen. Riktigt tråkigt sätt att ge sig i ett lopp men som manager i TEAM FORIMP, där vi har en riktigt bra struktur och har väldigt duktiga idrottare, är mitt fokus mer på eliten i teamets prestationer än min egen så var väldigt glad att Frida sprang lika bra som hon kan göra och vann damklassen. Hon hade en minut upp till segraren i herrklassen vilket gör att vi kan konstatera att hennes prestation var flera klasser bättre än herrarna som var strax framför. Dock glädjande att det var två Gunnarskogskillar på plats två och tre i herrklassen. Var på tiden att några kommer fram där, igen, är ju en bra bit kvar tills de är på en högre nivå men de är en god bit på väg och detta är väldigt kul tycker jag.

För egen del så får jag vila ut skadan och hoppas att det inte är allt för allvarligt då jag önskar att komma ut i skogen på tur, för det är där man trivs allra bäst och det vill man ju kunna göra fast man håller på med motionsträning numer.

Dock så sprang jag både snabbare och fick bättre slutresultat på Glava Race för några veckor sedan. Där höll kroppen och jag var först i mål. Kul att köra en ny bana i västvärmland.

Här är även en video från en fin tur för ett tag sen..







  • Comments(0)//blogg.l-ogaverth.com/#post816

Säsongsutvärdering 2016

TävlingPosted by L-O Sat, February 18, 2017 21:39:20

Sista säsongsutvärderingen i elitklassen (tävlingsklassen).

Sent om sidor så kommer en utvärdering för säsongen 2016. Det kommer också att komma en utvärdering om hela min tid i seniorklassen här på bloggen vid ett senare tillfälle.

När säsongen började så hade jag i bakhuvudet att detta är sista året innan jag går upp i motionärernas H 40 klass, så det vore kul med ett bra avslut i H 21. För det är vad man presterar där som egentligen gäller. Alla andra klasser är en annan nivå som man håller till i som ungdom eller veteran. Dock så visste jag att träningen denna säsong blir inte på elitnivå, utan jag får satsa på att ”leva på gammal träning.”

Var också väldigt tacksam för att ha fått två bonussäsonger där jag kunnat utnyttja gammal träning. Som tur är, för mycket träning hade det ju inte blivit de sista åren. Hade in i säsongen med mig en 3 månaders förkylning i början av året, då nog sorgen efter min vän Mathias som gick bort i december verkligen tog ner mig och satte kroppen ur spel. Faktum var att jag helt enkelt inte hade elittränat sen slutet på 2014, före fyrhjulingsolyckan - så förutsättningarna var annorlunda än de år man fått bra träning.

Kapaciteten jag hade innan skadan var i de bästa stunderna hög så även om man var märkbart sämre än då man elittränade så hoppades jag ändå kunna prestera hyfsat, på framförallt hemmatävlingar, och DM samt SM. SM som är något som jag i stort sett i alla år alltid lyckats få till en extra formtopp till hur säsongen i övrigt än har sett ut. Det siktade jag på även i år. Jag hade också lärt mig mer om min kropp och dess funktioner där jag haft brist på en del näringsämnen i delar av i stort sett alla säsongerna jag satsat tidigare. Tyvärr kom denna kunskap lite försent för annars hade jag haft några resultat som varit klart bättre genom åren, för mina resultat har i mångt och mycket varit avhängigt på detta vid flertalet tillfällen och inte helt speglat min kapacitet. Detta hade jag alltså helt klart bättre kunskap och kontroll på i år - ändå fick jag känningar av det även denna säsong men kunde nu rätta till det ganska snabbt.

Träningen såg ut som följer. Eftersom jag hade fått en hundvalp så tog jag korta turer med honom under våren. När han blev lite större blev turerna lite längre, och jag och Nilsson körde alltid bra distanspass tillsammans. Fick en fråga hur många kvalitetsinriktade pass jag haft och de var väl enbart ngr stycken. Tillsammans med några hårdsatsande killar. I övrigt var all träning jag gjorde distansträning.

Började säsongen med en löptävling i Norge. Baksjöloppet, med ca 600 deltagare. Hade vunnit loppet ngr ggr (2007 och 2013) men det var när man var vältränad och i fin form tidigt på våren som jag brukade vara och det var ngr år sen sist. Nu fick jag slita. Mycket. Från början. Jag krigade ändå såpass att jag la mig i täten och drog. På slutet hade jag inte mycket att sätta emot. Men det var mycket förvånande att jag kunde sluta tvåa och upprepa pallplaceringarna jag haft genom åren i loppet.

Körde sen ett antal tävlingar under säsongen och blandade resultaten men höll målsättningen säsongen igenom och lyckades tagga till lite extra på ”rätt” tävlingar.

*Arvika stadslopp sprang jag utifrån förutsättningarna absolut så bra som förväntat och det räckte till seger. Det var ett bra lopp med en mycket fin känsla i kroppen där jag inte behövde ta ut det sista fast det gick ganska fort ändå. Märkligt nog fortare än när jag supertränad inte fick till det i loppet några år tidigare. Dock hade det sin naturliga förklaring då jag ofta på somrarna hade problem med järnvärdet. Men ändå, nu sprang jag med motionsträning fortare än en gång med elitträning även om jag var en bit efter min bästa form som jag haft i stadsloppet.

*SM-springskytte hade klubben laddat stenhårt för och jag var i bra form och utnyttjade ”rätt” teknik så det blev ”full pott” med 3 st SM-guldmedaljer den dagen. Helt otroligt och sanslöst bra av hela klubben, och mig. Tror det är få Arvikabor som tagit 3 SM-guld på samma dag så det får jag vara mycket tacksam för. En mycket bra avslutning. Men som regerande mästare så måste jag väl som den enda tävlingen köra i H 21 även nästa år där så de andra får chansen att ta den regerande svenska mästaren.

Blev rätt mycket uppmärksamhet i media kring detta. Åtminstone i nationell media. Var bland annat ett jättereportage om oss i nationell skyttesport där vi även var på förstasidan. Märkligt nog hörde jag inget från den lokala tidningen efter SM. I artikeln som skrevs där efteråt kändes det som huvudfokus var på att jag hade missat en del skott, och man fokuserade mer på själva missarna än på det faktum att jag försvarade mitt individuella SM-guld för tredje gången i rad och att jag tog 3 SM-guldmedaljer på samma dag. Det kvittar väl så men jag tycker det är roligare med en djupare artikel de dagar man verkligen gör ”rätt” saker och lyckas med något som de allra flesta skulle ha mycket svårt med. Blev lite besviken över detta faktiskt. Tycker man ska ha koll och kanske prata med personen när någon vinner tre SM-guldmedaljer i seniorklassen, är nog inte så vanligt förekommande i Arvika ändå och det kräver ett antal tusen träningstimmar. (Och det finns ju även ex när folk får betydligt större och bättre artiklar i vår lokala tidning fast de inte har presterat. Ex. herrar inom löpning som aldrig vågar tävla ”på hemmaplan” för de vet att de skulle vara hopplöst långt efter exempelvis våra tjejer i Team Forimp. Nog om detta. Tids nog kommer de ställa upp och få storstryk av våra tjejer om de möts och då hoppas jag de är tysta sen och fattar att det verkligen är motionsidrott som de håller på med även om de själva tror det är någon form av superelitsatsning de gör...)

De flesta hade nog räknat bort mig som gammal men på långa terräng-DM på hemmaplan i Arvika på en riktigt hård bana gjorde jag ett riktigt bra lopp och kunde vinna med 3 minuter. Tänkte när säsongen började att en avslutning på hemmaplan med långa terräng-dm vore perfekt att göra ett bra lopp på. Rent mentalt så var jag klasser bättre än under sommaren bara för att det var första gången långa DM gick i Arvika och det var min sista start som H 21:a. Häftigt att man kunde öka några procent bara därför. De som såg mig springa sa att det såg ut som det nästan var som i gamla tider. Det var ett roligt avslut på hemmaplan.

Avslutning i H 21 blev det på sitt sätt också på Kilterrängen där jag tidigare hade vunnit, fast det var några säsonger sedan och banan var då längre, 25 km mot nu 16 km. Där hade jag mycket krafter kvar och sprang fel på slutet men det gick fort så det blev en klar segermarginal. Tror den var omkring 4 minuter.

Avslutade verkligen min resa i H21 klassen i sista minuten när jag på nyårsafton sprang in som 2:a, endast 20 sekunder bakom hårdsatsande André Rangelind (numera TEAM FORIMP). Tredje bästa tiden sedan 1992 hade jag. Många som jag anser varit bra löpare har kört detta lopp genom åren så jag var rätt nöjd med att ha krossat dessa ordentligt - som nästan 40-åring.

Summering:

Totalt antal tävlingar: Mindre än vanligt

Totalt antal segrar: Minst 14 (2015 Minst 5) (2014 6) (2013 17) (2012 ?) (2011 9) (2010 17)

Totalt antal andraplatser: En del 2:a platser i år.. (2011 8) (2010 12)

Totalt antal medaljer: 3 SM-guld, DM guld mm

Totalt antal felstämplat: 2016 1 (2015 Ingen) (2014 0) (2013 0) (2012 0) (2011 2) (2010 2)

Totalt antal träningsdagar jag trivdes: Alla. Otroligt kul att vara ute i skogen med min valp Tsappo junior som har blivit en stor hund nu.

Totalt antal whiskeyflaskor konsumerande: 0, som vanligt. Alkohol är ett elände så lika bra att låta bli. Kanske får dra någon detta år som kommer som jag alltid brukar säga ;-)

Totalt antal söndertrasade skor: Några stycken, finns många dåliga skor som inte håller ens för löpning med en hundvalp...

Summa Nattjakta: Var knappt med på någon detta år och finalen missade jag tyvärr helt. Får försöka göra comeback nästa säsong.

Årets roligaste tävling: 9:e segern i Häljebodaloppet. Mycket fin tävling samt duellen med David Sjögren som nästan tog över tronen i loppet. Han var mycket stark detta lopp och det avslutades med en spurt.

Årets bästa form: SM springskytte samt på långa terräng-DM på hemmaplan i Arvika.

Årets sämsta form: Borejoggen var riktigt tung från start till mål och det har jag varit flera ggr där sista åren. Troligen beror det på att jag haft lite mineralbrist i samband med detta race ngr ggr och även i år. Proppade i mig magnesium och järn efter detta och var klart piggare redan till helgen efter.

Årets roligaste träningspass: Junior och Nilssontur i skogen.

Årets tråkigaste träningspass: Inget..

Årets konstigaste i orienteringskogen: Inget konstigt i år.

Årets bästa träningspass: Ryggsäck på i skogen och gå långt är bäst.

Årets bästa tävlingar: Häljebodaloppet. Arvika stadslopp är alltid välarrangerat och resultatet i SM-springskytte i STHLM kan inte bli bättre.

Årets tråkigaste tävlingar: Kan inte minnas någon.

Årets brutalaste tävling: Sotarblixt är alltid brutal och med en lite sviktande dagsform var den riktigt slitsam och brutal. Tog in i tid på slutet av loppet men det fattades 16 sekunder till segern som en Ockelbolöpare tog.

Årets tuffaste tävlingsdag: SM i springsskytte, när man kör två race på en dag. Alltid tufft att ladda om och hålla fokus men vi börjar få rutin på detta.

Årets trevligaste segrar: Stafetten med kungliga värmlands regementes skytteförening på SM i springskytte. 4:e gången i rad vi försvarade guldet. Helt otroligt. Var ett stort uppslag och förstasidan i svensk skyttesport.

Årets bästa känsla i kroppen: SM springsskytte

Årets bästa insikt: Allt kan förändras på ett ögonblick..

Årets tråkigaste insikt: Hatretorik och skrämselpropaganda är mycket effektiv på sociala medier.

Årets mest spännande tävling: SM-springskytte stafetten är alltid en kamp mot Stockholmspolisens skytteförening.

Årets bästa sko: VJ.

Årets sämsta sko: Många

Årets investering: Toyota LC HDJ 80 – grym

bil. Junior – tsappos avkomma – en grym hund. En skogs och träningskompis.

Årets lärdomar träningsmässigt: Gör det enklare än enklast och ät mkt magnesium.

Årets lärdomar livet: Alla kan göra misstag. Och ta inget för givet. Och ska något bli gjort så får man göra det själv.

Så såg det enkelt ut 2016...
Under året så hann jag också med att få en liten Linn. En otrolig upplevelse. Och vi fick junioren. En valp efter Tsappo. Dessa två förgyller livet otroligt mycket..

Nu är det H 40 och motionärstävlande som gäller utan press, även om Ottersten ringer och försöker få mig att satsa varannan vecka så är det inte aktuellt. Även om man säkert kan tagga till på något enstaka race. Den som lever får se..

Kul framöver är även att få vara manager i TEAM FORIMP som satsar stenhårt och har Värmlands mest vältränade idrottare både på herr och damsidan.














  • Comments(2)//blogg.l-ogaverth.com/#post815

2:a i Connys Sydvästrace.

TävlingPosted by L-O Tue, January 03, 2017 16:34:21

För 25:e året i ordningen avgjordes Connys sydvästrace i Grums på nyårsafton. Jubileet innebar också deltagarrekord med över 80 anmälda.

Tyckte formen kändes stabil men var nog inte riktigt lika pigg som på Kilterrängen och Terräng-DM tidigare i höst men jag hängde i bra. Det räckte dock till en andraplats, 20 sekunder bakom IF Götas landslagsman Andre Rangelind som är en mycket duktig löpare med bla ett Nordiskt rekord på 6h löpning 2016.

Banan som mäter 8,2 km är ganska tuff mot slutet och där vågade jag inte gå med riktigt utan vek ner mig lite. Var dock återhämtad efter backarna och kunde hålla samma avstånd hela vägen in. Min tid är den tredje snabbaste någonsin sedan 1992, enbart nämnde André Rangelind har sprungit fortare. Jag vet att jag tyckte för en antal år sen att det var mkt duktiga killar som sprungit fort här på 90 och 2000-talet och jag trodde aldrig då att jag som 40 åring skulle springa fortare än dessa...

Enda jag i efterhand kan komma på jag kunde ha gjort bättre var att ligga på mer på platten och utför där jag kände att det fanns lite till men ville gärna ha kraft kvar i backarna mot slutet.

En fin avslutning på säsongen alldeles timmarna innan riktiga inträdet i H 40 klassen...

Resultat här:

http://www.okalgen.se/results.asp?Type=Lopp&id=42

Top 25 bästa resultaten sen 1992

http://www.okalgen.se/results.asp?Type=LoppTop&Klass=2





  • Comments(0)//blogg.l-ogaverth.com/#post814

Julaftonsturen 2016

NaturPosted by L-O Tue, December 27, 2016 23:40:54

Julaftonsturen blev varm och gick 2016 till ett område jag inte besökt på några år. Ett ganska närliggande ställe så bilresan var kort då vi gjort upp att detta året jagar vi inte efter snö. Jag hade tidigare inte gått in i området söder ifrån och det är alltid roligt att gå in i naturområden från olika håll. Dessutom hade jag inte varit framme vid det tjärn som blev spikat som övernattningsställe. Riktigt trevlig tradition och dokumentationen som gjordes med videokamera är kul att ha.

Var ett rejält bergigt parti med höjder som i delar låg inom ett naturreservat som började bara några hundratals meter från vår lägerplats. Sista biten uppför mot 350 möh var rejält krävande och tog lite tid, precis som det ska vara. Som vanligt blev det som en militärövning med typiskt jägarförbandsuppdrag med en riktig lång infill i mörkret på väg till lägerplatsen. Vi lyckas alltid hitta en omväg till våra platser just för att vi vill ”ta” terräng över så stort område som möjligt..

På toppen av berget fanns resterna efter ett flygspaningstorn som användes under andra världskriget. Luftbevakningen i Sverige var omfattande på den här tiden och mycket betydelsefull. Luftbevakningens uppgift var att upptäcka och inrapportera all flygverksamhet – fientligt såväl som eget flyg. För detta ändamål hade hela Sverige längs kuster och landsgränser omgivits av ett radband av luftbevakningsstationer så belägna i förhållande till varandra, att den ena stationens observationsområde alltid ingrep i de båda angränsande. I de här trakterna har man passerat resterna efter ett och annat sådant bevakningstorn tidigare men här var det första gången jag såg resterna efter ett.

Tornsvalor kallades de frivilliga som bemannade dessa luftbevakningstorn. Måste ha varit ett ensamt jobb.

På natten både regnade det och blåste rätt rejält men vi höll oss torra under tarpen. Tråkigt dock att inte ha snö som lyser upp på julaftonsturen men det verkar som det blir mer och mer sällan som det är snö på dessa breddgrader under juletiden. I filmen kan ni följa delar av turen. '''



Artikel

I artikeln kan ni läsa en del av mina tankar kring träning. Eftersom en artikel får innehålla ett visst antal ord så är ju långt ifrån allt vi pratade om med men i stora hela är det med. Säkert rörde det upp känslorna hos en och annan PT. Och det är bra! Det finns såklart bra PT´s också men allt för många som blir PT´s idag har alldeles för lite erfarenhet av egen träning för att ha rätt förståelse för helheten kring träning som de sen ska instruera i. Sen vill en del krångla till det och det blir jobbigt för dem att hålla i träningen någon längre tid då allt ”runtomkring” själva träningstillfället tar massa energi. Och man vill hitta genvägar som inte finns med diverse mystiska metoder långt innan man är i närheten av sin potential och är i början av en ”träningskarriär”.

I Arvika finns också personer som kör mycket hårdare intervallpass (utifrån sin nivå) än Europamästaren på 1500 m. Ett sådant pass är för dessa därmed ångestfyllt, både före, under och efter. Det bryter snarare ner mer än vad det bygger upp och även där är man ute efter genvägen till framgång och man inser inte att det är hundra eller tusentals träningstimmar som är nyckeln till framgång. Inget annat.



  • Comments(2)//blogg.l-ogaverth.com/#post813
Next »